Elinor

1245: Love your curves and your edges, all you perfection imperfection.
Give your all to me, I give my all to you.
 
Måndag morgon och huvudet är nog kvar i fredagsnatten. Jag har haft en helt jävla fantastisk helg! 
Fredag kväll spenderades med mina finaste tjejer och ALKOHOL!  Sen blev det ut och möta natten med dess alkholiserade vänner! Helvete vilken jävla kväll! 
Fick en discokula sulad i ansiktet, så näsan är svullen. Men det är ingen riktig fest om inget går sönder eller om någon får stryk. I detta fallet.. jag!
 
Lördagen spenderades mestadels sängliggande, bakfull och sen promenix ner genom stan. Tog ju dubbelt så lång tid än vad det brukar göra.. haha! Var som en Zombie. Men klart värt det! 

Gårdagen var helt jävla fantastisk! Var med mina fina brudar nere vid sjön, åt glass, snackade skit, skrattade så tårarna rann och bara hade det helt jävla underbart! 
Solen får fan inte försvinna nu, humöret blir ju helt magiskt när den är framme! 
1244; Går inte annat än att beskrivas som lycka!
Vi har sjuka planer smidda. 
Inte bara idag, utan för detta halvåret, denna sommaren
och resten av våra liv.
 
 
Kommer det komma en dag då jag faktiskt vågar överkomma min rädsla och exempelvis slänga mig utför ett flygplan för att hoppa fallskärm? Jag lär ju pissa ner mig ett x-antal gånger inom loppet av 1 minut!
1243; Känslorna bara regnade över mig..
Vaknade upp i morse trött som ett helt ålderdoms hem, men hade teater och föreläsning redan klockan 10, så det var bara att sätta fart och göra sig iordning! 

Teatern och föreläsningen var "Vi som blev kvar", det handlade om de som var kvar efter att någon nära tagit sitt liv. 
Det var en väldigt laddad pjäs och en väldigt laddad föreläsning, men det behövs ibland. Det var riktigt jobbigt att sitta där, känna hur känslorna sköljde över en. Och samtidigt vill man inte sitta där, i en sal full av folk och låta tårarna rinna.. för att man känner igen sig i det man själv varit med om. 
Jag har inte bara mist personer nära hjärtat genom dödliga sjukdomar.. jag har även mist en vän som tog sitt liv. Han lämnade in alldeles för tidigt, han skulle varit här nu. Men han orkade inte mer, och vi andra sidan av visste ingenting, vi förstod ingenting.. Man förstod inte att han mådde så dåligt, för han sa aldrig något och när vi pratade var allt så bra. Han visade inga tecken på att han mådde dåligt.. Nu i efterhand har man tänkt så att hjärnan kokat.. Sade han någonting som kunde antyda till att han mådde dåligt? Var det något han gjorde som visade att han mådde dåligt? Hade vi kunnat rädda honom eller orkade han inte helt enkelt? Fanns det någonting i denna värld som hade kunnat hindra honom? 
 
 
Ja fy fan.. det har varit ett par tuffa år nu den senaste tiden. Men man ska ju stärkas av något. Eller? 
Fast vad är det egentligen att stärkas över? Klart man förändrar levnadstänket, men lever man sundare och bättre för att man förlorat någon?
 
Jag kan känna ibland att jag inte riktigt fått ta tag i att sörja alla de jag förlorat. Jag har inte fått tid till det för att dels skolan måste skötas, man har en vardag man måste gå tillbaka till och dels för att det är TABU på att må dåligt. Men hur ska man egentligen kunna må bra om man inte kan ta tag i det som gör att man mår dåligt? Man måste väl ändå få lov att vara ledsen? Man måste väl ändå få lov att vara arg, besviken och att faktiskt må innerligt dåligt? 
Hur ska man kunna koncentrera sig på sin vanliga vardag om man inte ens kan koncenterar sig på sitt eget måeende? Hur ska man kunna koncentrera sig om man inte kan släppa tanken av att denna människa man förlorat, aldrig någonsin kommer komma tillbaka. 

Hur ska jag kunna fokusera på något när jag ständigt ser bilder av minnen som man skapat, tider man delat och hur fan ska man kunna släppa tanken av att jag aldrig igen kommer få se dessa människor, att jag aldrig igen ska kunna ringa ett samtal för att höra deras röst, jag kommer aldrig igen få krama om dem, jag kommer aldrig igen, i hela mitt liv.. få höra deras berättelser, deras skratt, deras röst... Jag kommer aldrig igen få skapa ett minne med de människorna.

Någon som har funnits där, i mitt liv.. hela mitt liv.. vid min sida, dörrarna till deras hem har stått öppna alltid.. Nu är dem stängda för evigt. Jag kommer aldrig komma inom den dörren igen. Jag kommer aldrig någonsin kunna få bort det mörker som finns kring den. Hur fan ska man kunna släppa det över en dag? 

Det är JÄTTE viktigt att sörja! Det är super viktigt att faktiskt ta sig tid till att sörja förlusten och att ge sig själv tid, tills man SJÄLV är mogen nog till att inse vad som hänt, att kunna ACCEPTERA att människan är borta.
Man bär dem med sig i tanken och i hjärtat, alltid! Men man måste acceptera att personen inte längre finns.
 
Men hur kommer man dit?